KVÄLLSTANKAR/ETT LIV ÄR FÖR LITE
Min kompis Vanesa brukar säga att det finns någon människa som är född nu som kommer att leva i 200 år. Jag vet inte vart hon har fått det ifrån. Kanske är det sant,kanske inte. Jag brukar alltid svara: "Nej, jag skulle aldrig orka leva i 200 år" även om jag såklart förstår att det inte är jag som är den människan. Jag brukar svara att det känns fullt tillräckligt att leva ett vanligt långt liv. Utan att låta mörk menar jag att det ibland kan kännas skönt att man en gång ska dö. Man lever sitt liv och sedan får man vila, den eviga vilan har liksom aldrig klingat illa i mina öron. (åh gud det låter som om jag har dödslängtan men så är det verkligen inte, jag älskar livet, men jag är inte rädd för döden) Man har liksom vuxit upp med tanken att man ska bli en 70 år och sedan är det klart, så det är ju alltid inom den tidsramen man tänker sig livet. Vad skulle man göra med 130 år till? Orkar man det?
Sedan brukar jag alltid tänka mig att det blir skillnad när man får barn, och barn barn och kanske barnbarnsbarn. Då skulle man nog göra allt för att stanna kvar i livet så länge som möjligt.
Men så kommer kvällstankarna som i vanlig ordning helt skenar iväg. Det började med att någon i ett tvprogram sa till sin flickvän att "här kan jag tänka mig oss två sitta och dricka kaffe och prata om livet om 50 år" angående en veranda. Han började sedan prata med skröplig röst och gå som om han vore gammal. Jag tänkte att paret såg så unga ut, skulle de vara gamla om 50 år?
Sedan brukar jag alltid tänka mig att det blir skillnad när man får barn, och barn barn och kanske barnbarnsbarn. Då skulle man nog göra allt för att stanna kvar i livet så länge som möjligt.
Men så kommer kvällstankarna som i vanlig ordning helt skenar iväg. Det började med att någon i ett tvprogram sa till sin flickvän att "här kan jag tänka mig oss två sitta och dricka kaffe och prata om livet om 50 år" angående en veranda. Han började sedan prata med skröplig röst och gå som om han vore gammal. Jag tänkte att paret såg så unga ut, skulle de vara gamla om 50 år?
50 år är ingenting. Min mamma är över 50 år och det är ingenting. Det har gått skitfort, kan jag tänka mig. Det betyder att det kommer gå skitfort fram tills jag är 75. Jag kanske rent av aldrig blir 75, jag kanske är död om 50 år. Jag är troligtvis död innan det har gått 50 år. Helt plötsligt får jag dödsskräck. Ska jag verkligen dö?
Vidare fortsätter tankarna
Åldersnoja skulle jag inte säga att jag har, men; Hur hinner man allt? HUR? Jag vill bli förskollärare och arbeta som förskollärare. Jag har också bestämt att jag vill bli specialpedagog och arbeta som specialpedagog. Jag vill bli socionom och arbeta som bland annat kurator. Jag vill hjälpa hemlösa, missbrukare, kvinnor som blivit utsatta för våld. Jag vill arbeta på kvinnojouren, eller annan ideell förening. Jag vill bli författare, skriva en bok. Jag vill bo i Varberg och jag vill bo i Stockholm. Troligtvis vill jag någon gång också flytta närmre min familj igen. Jag vill skaffa familj, jag vill ha barn, jag vill vara en närvarande mamma som inte arbetar för mycket. Jag vill leva livet med min eventuella framtida pojkvän, resa och lägga pengarna på att hitta på roliga saker tillsammans. Jag vill ha ett fint hem, jag vill bo på landet, jag vill bo i stan.
Förstår ni hur jag menar när jag säger att ett liv är för lite?
Jag skulle vilja leva flera liv. Jag skulle vilja prova på.
Jag skulle vilja leva det där familjelivet jag planerar att liva. Men fick jag leva två gånger kanske jag skulle vilja prova på att leva ett liv utan barn också. Tillsammans med någon jag älskar, men med "friheten" att göra precis vad vi vill när vi vill och helt ägna oss åt varandra. Skulle det vara tråkigt i längden? Det kommer jag aldrig få veta, för jag har bara ett liv, och det tänker jag leva tillsammans med mina framtida barn och man.
Jag tänker att jag aldrig kommer få plats med allt jag vill i mitt 75-åriga liv. Men kommer jag tänka så på dödsbädden? Att jag inte hann med allt jag ville? Eller kommer jag vara glad och lycklig över det jag fick?
Om jag skulle dö om ett år då? Det finns ju en risk att jag inte ens blir 26. Klart det hade varit tråkigt att jag aldig fick bilda familj, arbeta med det jag ville och uppleva en del av det jag önskar. Men jag hade varit glad över det jag haft. Jag älskar livet och de som finns omkring mig.
Jag tänker ofta på vad jag skulle sakna mest om jag blev allvarligt sjuk. Om jag inte orkade mer.
Jag vet inte riktigt, det är lite klurigt. Familj och vänner skulle jag förhoppningsvis ha vid min sida. Men en sak som alltid dyker upp är: att springa. Tänk friheten att kunna springa. Om man plötsligt tappade förmågan att springa, visst skulle man sakna det då? Känslan av att kunna springa fort, vart man vill, att röra sig fritt, det är frihet.
Här någonstans har tankarna gått för långt för länge sedan. Jag kommer ingenstans med det här,jag får inte fram några stora svar på några stora frågor, mer än att jag antagligen inte kommer hinna med allt jag vill i livet, men det är så här det ser ut i min hjärna om kvällarna.
Förstår ni hur jag menar när jag säger att ett liv är för lite?
Jag skulle vilja leva flera liv. Jag skulle vilja prova på.
Jag skulle vilja leva det där familjelivet jag planerar att liva. Men fick jag leva två gånger kanske jag skulle vilja prova på att leva ett liv utan barn också. Tillsammans med någon jag älskar, men med "friheten" att göra precis vad vi vill när vi vill och helt ägna oss åt varandra. Skulle det vara tråkigt i längden? Det kommer jag aldrig få veta, för jag har bara ett liv, och det tänker jag leva tillsammans med mina framtida barn och man.
Jag tänker att jag aldrig kommer få plats med allt jag vill i mitt 75-åriga liv. Men kommer jag tänka så på dödsbädden? Att jag inte hann med allt jag ville? Eller kommer jag vara glad och lycklig över det jag fick?
Om jag skulle dö om ett år då? Det finns ju en risk att jag inte ens blir 26. Klart det hade varit tråkigt att jag aldig fick bilda familj, arbeta med det jag ville och uppleva en del av det jag önskar. Men jag hade varit glad över det jag haft. Jag älskar livet och de som finns omkring mig.
Jag tänker ofta på vad jag skulle sakna mest om jag blev allvarligt sjuk. Om jag inte orkade mer.
Jag vet inte riktigt, det är lite klurigt. Familj och vänner skulle jag förhoppningsvis ha vid min sida. Men en sak som alltid dyker upp är: att springa. Tänk friheten att kunna springa. Om man plötsligt tappade förmågan att springa, visst skulle man sakna det då? Känslan av att kunna springa fort, vart man vill, att röra sig fritt, det är frihet.
Här någonstans har tankarna gått för långt för länge sedan. Jag kommer ingenstans med det här,jag får inte fram några stora svar på några stora frågor, mer än att jag antagligen inte kommer hinna med allt jag vill i livet, men det är så här det ser ut i min hjärna om kvällarna.