Malin Wallin

Jag insåg ikväll att jag inte har varit ledsen på hur länge som helst.
Jag har varit arg så jag har gråtit, frustrerad så jag har gråtit, haft ångest så att jag har gråtit, varit besviken, sur och irriterad så att jag har gråtit. Men ikväll, har jag varit ledsen så att jag har gråtit. Jag har gråtit som ett litet barn. Alltså inte sådär som man brukar gråta när tårarna bara rinner lite tyst ner för kinderna, utan jag har låtit som ett barn låter när de gråter. Uääh- uhu-uhu….uhuhu. Ungefär. Jag har gråtit så att grannarna har hört mig gråta och jag inte har kunnat andats. För att jag har varit uppriktigt ledsen, på grund av att jag har känt mig sårad.

En liten, eller ganska stor del av mig undrar om det kanske i själva verket beror på att det är den tiden i månaden, eller om det är för att jag är hungrig. För idag blev klockan 20 innan jag hann reagera och sedan satt jag där ledsen och sa högt för mig själv mellan hulkandet ”Jag är huuungrig också”.

Men när jag riktigt tänkt efter är jag faktiskt ledsen på riktigt. Jag kanske inte hade gråtit som ett barn utan de ovanstående faktorerna inblandande, men jag hade fortfarande känt mig ledsen. Det är en så konstig känsla faktiskt, att vara ledsen. Förr i tiden var jag det var och varannan vecka iallafall känns det som. Möjligtvis lite överdrivet. Men nu känns det som något helt nytt och främmande.

De där människorna jag skrev om som känner mig, vet allt om mig och tycker om mig ändå, det är de jag borde prata med idag, men det gör jag inte. Jag tog ett glas vin istället. Där sprack allt.